Förvisso är det ett exemplar från 2006 jag läser, men jag vet ju så väl att det som står där fortfarande är högaktuellt. Vi kan höra om det då och då eller dagligdags, det finns där. Det pockar på. Det viskar:
Vi måste göra något.
Hotet. Det som ligger över oss som en skugga - översvämningar, sjukdomar, jordskred, jättevågor. Massdöd, både bland människor och djur.
Man kan välja att inte bry sig alls eller så gör man precis allt för att vara så miljövänlig som möjligt. Alternativt låter man det bli en blandning i livet, man gör så gott man kan. Dithän har jag kommit. Jag är inte rik, jag kan inte bidra med tusenlappar eller ens hundralappar till omhändertagandet av miljön, men jag kan välja vad jag köper. Jag kan välja kartong framför plåtburk när jag köper krossade tomater, ja faktum är att mina krossade tomater till och med kan vara kravmärkta. Jag kan sopsortera, det är varken svårt eller jobbigt. (Mycket handlar förstås om inställning.)
När
Sveriges Natur (från 2006) nämner att den svenska strömmingen från Östersjön innehåller höga halter av farliga gifter, ja ligger högst på listan till och med, eller när svensk köttfärs innehåller ett högt antal bromerade flamskyddsmedel då skriker det till inom mig. Nu vill jag inte mer! Jag förstår inte varför inte hela svenska folket möts uppe på kalfjället och vägrar, vägrar alla gifter och kemikalier, visar att vi faktiskt - för en gångs skull - bryr oss allesamman. För något måste vi väl göra för våra barn? Törs vi ens tro att det blir några barnbarn innan denna jord rasar samman i ett kaos utan dess like? (Om det nu inte redan är det som är här?)
